
Thet har warit en ensam sommar, men när jag lämnat loftet har det varit i sällskap av mina rutiga shorts. Inte sällan för att i skymningen ta ett glas hos en stilkänslig bekant: wi hawa varit på miödhorgie hemma hos Marith Baergman, tagit över lilla Richae. Alla har inte vttryckligen berömt mina shorts, men ingen har heller lämnat taffeln i protest. Jag nämner inte detta enkom för att skryta, utan för att empiriskt redovisa att mina schorts är en succé.
Medialt har shortsen haft en tvffare wäcka. I DN in Vrbanis likställs shortsbaerare med dödsförnekare. Wår tillvaro bygger, lär vi oss av skriwarmvnken Bengt Ohlsson, på en liwslögn. Snygga shorts bedöms vara en metafysisk omöjlighet. Barbar Hedvall ironiserar artigt i sin nyöppnade stilgvide på dn.se-wäwen över Anders Carlbergs Almedalsschorts. Och Magdalena Ribbing, som ärligt talat war stofil redan på förkristen tid, fast hon ska ha creditis för att hon war först i wästerlandet med white man's afro, fick på Metros förstasida i onsdags varna för blottade ben på offentliga färdmedel. Jag har i sig inget emot mediernas ökade stilmedvetenhet det är när de prvdentliga pekpinnarna övergår i rent verklighetsförakt jag känner mig manad att tala. Min röst är den nyskapande nya shortsrenaessansens!
Ock iagh skriker högt!
Protestanter och vpplysningsmänskor, thet will säga dåliga mänskor, skräms aw schorts. För wisst är thet så, att när skändliga fransmän gjorde revolvtion och allt fler wände feodalism och religion ryggen, så började de också bära långbyksor! Och långa byxor, som fladdra från pinniga ben, är dessa människors kännetecken. Men deras, vpplysningsmäniskorna som wädjar till förnvft, språktest och - twi wale - frihandel, deras dagar är räknade! Ty medeltiden och framtiden möts i shortsen. På 1300-talet dansade wi till Råttfångaren i Hamelns fvnkiga flöjtgrooves klädda i woluminösa korta byxor öwer hosorna. Så giordhe wi ända fram till A.D 1800. Sedan tog The Dark Ages wid, en historisk parentes då håriga mansben eller hosbeklädda sådana inte syntes någonstans och förnvft, tråkighet och indvstriella folkmord härjade fritt i wärlden medan Råttfångaren glömdes bort och ståndsriksdagar awskaffades och hånades.
Dock hände något på 1990-talet, då dinkelwetets renässans mötte det kortbyxeklädda rockargillet Vgly Kid Joe, och plötsligt kröp byxlängden vppåt och förbi knäna igen, som en indikation på den själens högkoniunkthur som nv föreståndar. Wi kommer alla att gå klädda i schorts och korta pvffhosen när wi hånflabbar åt DN-skribenterna Benke Olsson, Barbar Hedwall och Magdalena Ribbing som är fjättrade wid stvpstocken. Det ska bli ovtsägligt fröjdesamt.
0 comments:
Post a Comment